Jag är nog inte den enda kvinnan som har problem med sin “svärmor”. Jag förstår bara inte hur en människa kan kränka en annan så pass mycket. Jag har mått så extremt dåligt i över tre månader och det enda som skulle få mig att må bättre är bara en enkel ursäkt, men det kan inte jag förvänta mig av henne. Hon står för sina åsikter och att säga förlåt, det är inte hennes grej.
Hon skickade in en städerska i vår lägenhet utan att säga något till varken mig eller sin son och sedan anklaga mig för att jag hade en blodig tampong i smutstvätten! Jag blev givetvis helt paff när jag hörde det, inte nog med att kränka mitt privata liv genom att skicka in en främling i lägenheten (för att hon hade nycklar till lägenheten och ville “hjälpa” sin son hålla det rent hemma), men även anklaga mig för något som jag inte gjort, till sin son… det är jävligt lågt.
Hur i helvete kunde hon har sett en blodig tampong i smutstvätten när jag INTE ENS ANVÄNDER tampong?! (Enligt henne så såg städerskan det också, så det är 100% att det var en blodig tampong där).
När hennes son konfronterade henne och frågade varför hon tyckte att jag var omogen så gav hon honom en lapp varför hon tyckte att hans tjej var omogen.
På lappen stod det att jag inte städade, därför var jag omogen. Resterande handlade inte ens om “mig”, det handlade om att hennes son dubbelbokade tiderna med henne, vilket är mitt fel och därför var jag omogen.
Att jag inte tvättade fönstrerna i lägenheten, för det måste man göra minst en gång om året, hennes man hade påpekat det (inte till mig, till sin son, som inte hade förmedlat det vidare till mig), men eftersom att jag inte hade tvättat fönstrerna, var jag omogen.
Att jag hade varit respektlös mot hennes man och frågade honom om han ville ta en promenad någongång - han är ingen hund. Att ställa en sådan fråga betyder att jag anser att hennes man är en hund. Därför är jag omogen.
När hennes son konfronterade henne varför hon hittade på om det där med tampongen (för vi hade gått ner och frågat städerskan och hon sa att de inte alls hade hittat en tampong i smutstvätten, det måste har varit ett missförstånd), då svarade hon: “jaha, men om det inte var någon tampong så kan vi väl släppa det här och gå vidare, om anklagelsen inte är sant varför ska man då må dåligt? Då behöver man ju inte ta åt sig om det inte är sant? Jag står för mina åsikter, jag, min man och din syster kommer fortfarande tycka att hon är omogen. Vad vill hon att jag ska göra? Stå på mina knä och be om ursäkt? Det skulle jag aldrig göra, för det är inte jag.”
Jag har inte bett henne att be om ursäkt för sina åsikter, att hon tycker att jag är omogen (utan grunder), det kan jag leva med - men att hon inte kan be om ursäkt för sitt beteende, att hon har kränkt en annan människas privatliv och dessutom anklagat henne - medvetet - och inte ens bry sig. Det förstår inte jag riktigt…
Ja, vad säger ni? … har jag bara otur eller vad?… att ha en sådan kvinna till min framtida “svärmor”? Anledningen varför jag pratar öppet om det nu är inte för att hänga ut henne, men jag måste bara ventilera! Shit, vad jag har mått dåligt så himla länge utan att kunna ventilera! Inte vågat berätta för någon eller prata ut om det, för att det känns “fel”, jag måste respektera henne, jag måste vara den “större kvinnan”, jag är egoist om jag vill ha en rättgörelse. Om jag pratar med någon om det här så är jag “omogen”. Om jag säger något till henne så är jag uppkäftig men om jag inte säger något och är tyst, då håller jag ju bara med henne. Som hela hennes familj gör, ingen säger ifrån för alla är konflikträdda.
Ska inte respekt vara ömsesidigt, är det inte så..?
Nu har jag i alla fall flyttat ut och är särbo med min fästman. Känns konstigt, men jag måste bara hitta tillbaka till mig själv igen och få tillbaka min självkänsla på nytt. Hur kunde jag ens tillåta någon annan människa att trampa ner mig så här? .. Jag antar att kärleken är blind. Jag borde lära mig att tänka mer med hjärnan och inte lika mycket med hjärtat.
Hur går jag vidare nu? Varje dag är en kamp. För jag får hjärtskärande flashbacks till den dagen i november förra året när jag satt där framför hela familjen för att prata och min “svärmor” slaktade mig med kränkande ord och sa “Jag tycker att du är så omogen , du är som en 14 åring, ska min son behöva vänta i 10 år innan du fyller 24? Du ska vara glad att du träffat någon som min son! Jag har mina ögon på dig.” .. och jag tänkte..vad fan har jag gjort? Where the fuck did THAT come from? Ska jag säga något? Eller ska någon annan i detta rum säga något? men alla satt tysta. hela familjen.
Det gör ont och det är jobbigt, men jag hoppas att tiden läker alla sår.